Slut.

Jag har egentligen ingenting alls att skriva eller berätta eller gnälla om. 

Då är det onödigt att skriva någonting alls. 

Gud vad jag hatar dammsugaren! Aaaarghhh! Den är bara i vägen och irriterande och den låter jättemycket så man inte hör musiken och man måste skrika tankarna inne i huvudet. Och så kommer pappa och undrar vad jag vill äta för pizza. Jag blir så himla arg och lättirriterande när jag ska dammsuga. Resten av städandet kan man ändå leva med, men dammsugaren. Jag tror jag svär aldrig lika mycket som när den där

tjockskallen kommer fram. 

Vi julpyntade i huset Lindahl idag. Det blev faktiskt jättemysigt. Jag brukar ha blivit lite less på all uppståndelsen kring jul. Det är så himla överskattat. Men det blev riktigt mysigt. Jul är ganska trevligt ändå. Fast bara tills det räcker. Hejdå.

Min väggklocka såklart dummisar. Men nu har jag tagit av plasten i alla fall. För den som ville veta. Inte för att det syns men. Det kändes bra helt enkelt. Här är den. 

Kan någon förklara för mig varför jag inte på något sätt gillar deckare, både på TV, film och böcker men det går jättebra att skriva egna deckarnoveller? Det är nästan det lättaste för mig. De där psykopatiska novellerna där man läser ur mördarens skeva vinkel om hur den njuter av att planera och utföra vidriga mord. Jag har skrivit minst två sånna. Helt likgiltigt också. Det går hur bra som helst och dom blir inte lite äckliga heller. Men jag vill aldrig se eller läsa något sånt själv. I efterhand blir jag äcklad av mina egna ord. Hur kommer det sig? Betyder detta att jag kommer att bli någon psykotisk mördare själv? Fast jag skulle aldrig klara det. Jag skulle åka fast på en gång så det är nog inget att oroa sig för. 

Dåliga nyheter gott folk!

Det går inte att gömma sig i divanen på min soffa.

Den är aningen för liten. Det är nu officiellt: Jag har inget någorlunda bra gömställe på mitt rum. Inte ett endaste. Eller tjaa garderoben men den är till och med sämre än divanen som är lite småöppen när man trängt ner sig så mycket det går. Vad ska jag nu göra om det kommer en mördare till mitt hus?

Ååh vad dåligt. Då blir det ju närkamp för guds skull. Jag har ju inga vapen på mitt rum.

Något annat jag märkte idag var att min klocka har på sig skyddsplast. Det har jag aldrig märkt. Haha vad orutt jag är. Kanske skulle ta och ta bort plastet kanske. Hejdå.

Vad gör man när allt är dåligt.

Hellskotta, jäklar, nedrans, järnspikar.. ni kan fortsättningen. Klassas de som svärord? Jag menar det har ju inget nedvärderande syfte, eller det kanske inte är nödvändigt för att vara svärord. 

Varför säger man svär förresten? Jag svär på att det inte var jag. Jag svär vid Gud. Konstigt. Jag menar, det låter ju superkonstigt. Det är väldigt motsägelsefullt. "För fan Gud, jag har inte gjort det! Du måste ju tro mig för i helvete." Så skulle inte jag vilja säga till Gud. 

Och varför skriver man Gud med stora bokstäver? Jag menar det är ju inte så att han bryr sig om vad människorna sitter och skriver. Eller tror man att Gud verkligen skulle bry sig om hur folk sitter och skriver om honom?

Jag kom på en sak. Det är ju ganska osnällt av mig att sitta på kören och sjunga julpsalmer som "In dulci jubilo" inte bara för att jag sjunger dåligt utan också för att då börjar ju gud tro att jag kanske sjunger till honom och att jag tror på honom. Också gör jag ju inte det. Jag menar hur ska han tolka det? Då sitter han där på sitt moln med sina arvingar och får höra en massa om att jag inte tror på honom sen helt plötsligt börjar jag sjunga prisa herren och en massa sånt. Då ger ju jag honom falska förhoppningar. Stackaren. Vilken tur att jag inte tror att han finns då.

Jag vet att det inte hette arvingar.. Jag kommer bara inte på vad det var de hette! Arvingar, änglar, kompisar.. Men alltså Petrus och dom, Jesus polare och han förrädaren. Vad heter dom?

Jag har börjat svära jättemycket.. Igen. Tack vare Peter. Det är verkligen inte bra. Tack så mycket Peter.

Fan.

Jag har inte så mycket mer att säga. Sitter hemma och myser sådär en fredagskväll. Eller ska man kalla det torsdag? Eftersom vi måste till skolan imorrn kl. 9 och sen är lediga på måndag. Det är lite som en torsdag. Hejdå.

Jag har ändå rätt bra självkänsla. Fast inte alls ibland.

Bra självdistans kanske man kan säga. Eller för mycket självdistans, och halvkass självkänsla. Men jag har ju inte dålig självkänsla, så det vart ju fel. Det beror ju väldigt mycket på olika situationer.

Till exempel så har jag ju väldigt bra självkänsla när det gäller sport, jag menar jag är ju faktiskt bäst! Om man räknar bakifrån.

Sämst med andra ord. Det är så tråkigt bara, då säger jag hellre att jag är bäst. Jag menar, jag skulle ju lätt komma tvåa om det bara var två som tävlade. Jag skulle definitivt vinna mot mig själv... tror jag. 

Det jag ville komma fram till från början var i alla fall att det som verkar som dåligt självkänsla kanske inte är det. Utan bara bra självdistans. Eller så har jag så himla bra självkänsla att jag utan problem kan trycka ner mig själv i smutsen utan att bry mig om det. 

Det lät inte bra.

Det jag vill mena på är i alla fall att jag kanske mår bättre än vad man tror samtidigt som jag mår mycket sämre än jag själv och alla andra tror. Eller alltså, jag vet inte.

Fan vad svårt allt blidde.